Enligt den muntliga traditionen i Vadstena, kom knypplingen till Vadstena genom den heliga Birgittas kloster. Om det verkligen är så – det vet vi inte. Modet spreds från Europas styrande kungahus till de avlägsna hoven i norr. Gustav Vasas försvarsborg i Vadstena moderniserades av hans söner till ett modernt renässans slott. Från tiden vid Johan III:s kröning 1569 finner vi den första kända uppgiften om import av ”hwitt Knöplingz Kråss” till Sverige. Männen bar pipkragar, kantade med metervis av importerade spetsar, både sydda och knypplade enligt modets föreskrifter.
Det tidigaste tecknet på att man har knypplat i Vadstena är en knyppelpinne daterad till omkring år 1600 (1595-1605) funnen under taket på Vadstena slotts västra trapptorn. Sveriges stormaktstid återspeglas i adelns eleganta och dyrbara klädsel. Gustav II Adolf bar breda spetsar av linne som låg ner över axlarna, och gyllene metallspetsar på skärp, skor och stövlar. För att hejda överdådet och valutautflödet införde myndigheterna överflöds-förordningar. Inom de högre stånden förbjöds t ex användandet av ”gull- och silverspetsar” 1644.
1746 konstaterade manufakturkontoret ”at qwinfolken uti Wadstena /…/ skola wara mycket falna och skickeliga till hwarjehanda spetzars knöpplande” och man menade att det vore angeläget att utveckla knyppelkunnandet så att sådana spetsar som importerades för hovets och adelns räkning skulle kunna tillverkas inom landet. För att vända spetsknypplingen i Vadstena till ”allmänhetens nytta” införskrevs spetsknypplerskor från utlandet (Flandern och Pommern) vilka genom undervisning skulle ”bringa slöjden till fullkomlighet”.
1757 meddelades ”en fabrique (dvs verksamhet) wara i gång som förmodligen alt ifrån klostertiden torde räkna sin början ehuru den samma för allmänhetens ögon blifwit osynlig /…/ Spetsknöpplandet, besynnerligen av det grofwa slaget, som i hwarje hus, och ända inuti krigsmanshuset, drifwes med sådan force, at nästan alla flickor och andra qwinfolk, som ännu äga god syn, handtera knöppeldynan ifrån morgon till qwäll”.
Under 1800-talet fanns det flera spetsfamiljer eller spetsförläggare som organiserade spetsknypplingen som ett slags hemarbete. Förläggarna lämnade ut material och mönster till sina knypplerskor som satt i hemmen och knypplade, och betalade för den färdiga spetsen per aln. Den mest kända förläggaren var Fru Anna Lovisa Hartwick. Spetsen såldes över hela landet genom västgötaknallar eller sk ”spetsgångare”. Enligt passförteckning från 1844 var det 30 spetsgångare ute på försäljningsresor under året.
Industrialismen medförde att de handknypplade spetsarna fick en svår och ojämlik konkurrens från de maskingjorda, nymodiga, importerade spetsarna. Det gjordes flera insatser för att stödja spetsknypplingen i Vadstena bl a från hovet som vid prinsessan Louises bröllop 1869 köpte spetsar för 372:45 riksdaler riksmynt. Enligt hovräkenskaperna ingick det spetslängder på upp till 157 meter i leveransen.
Beställningarna från hovet medverkade sannolikt till att det 1870 fanns mer än 800 knypplerskor i Vadstena trakten och bör kunna ses som ett medvetet socialt och ekonomiskt stöd, som var av stor betydelse för att bevara kunskap och kvalitet.
Vid förra sekelskiftet stöddes vadstenaknypplingen av den då nystartade svenska hemslöjdsrörelsen. Föreningen för Svensk Hemslöjd grundade Vadstena knyppelskolor och organiserade spetsförsäljning genom sin butik i Stockholm mm. Vadstena knyppelskola har till stor det bidragit till att knyppelkunnandet bevarats till våra dagar. Undervisningen har med tiden förflyttats från knyppelskolan till den Östgötska hemslöjden, där det idag är Föreningen Svenska Spetsar som ansvarar för knypplingens bevarande och vidareutveckling – vilket bl a sker genom undervisning av barn och vuxna.