De äldst kända dubbelvävarna har hittats i Jämtland och Härjedalen. Kyrkåstäcket som Kol-14 daterats från 900 – 1100tal och den så kallade bonad IV som är en av delarna som överhogdalstäcket var ihopsytt av, troligen 1300-tal. Dessutom en dubbelväv från Marby kyrka i Jämtland som daterat samtida som Överhogdalsbonaderna.

I Härjedalen finns ett stort antal dubbelvävda täcken. Speciellt med dessa är att de har ull i båda varlager.

Vissa är daterade tack vare att väverskan vävt in både år och monogram.

Andra har mönster och uttryck som tolkats som ålderdomligare och anses vara från 1600-talet slut eller 1700-talet början.

Följande text om Finnväv är hämtad ur boken ”Hemslöjd och folkkonst i Bohuslän” av Kersti Lychou, Warne Förlag AB 1996:

Kerstin Lychou arbetade som länshemslöjdskonsulent i Göteborgs och Bohus län 1970 – 1988 och ägnade därefter mycket tid till att dokumentera lokala slöjdföremål och tekniker. När boken kom ut var det första gången hemslöjden och folkkonsten i Bohuslän beskrevs i bokform.

Boken finns tyvärr inte längre att köpa och författaren är avliden. Med tillstånd från Warnes förlag kan du härmed ta del av texten som skrivits om finnväv.

Finnväv är en mönstrad oliksidig dubbelväv som består av två vävlager i tuskaft. Den vävs på fyra skaft och fyra eller sex trampor. Mönstret plockas upp med skälstickor och framträder genom att de båda vävlagren byter plats.

Finske och ryssetäcken

Den äldsta beteckningen för dubbelvävar är finske eller ryssetäcken.

Under 1500-talet förekommer finske- och ryssetäcken i slottsinventarierna och under 1700-talet återfinns finske-, fyndzske-, findztäcken rikligt i bouppteckningar från södra Bohuslän och främst från Tjörns och Inlands norra och södra härader.

Benämningen ryssetäcken förekommer på inventarielistor endast under 1500-talet, då ryska köpmän bedrev en omfattande handel med Sverige, så kallad ryssehandel.

Man förde då in och sålde ryssetäcken, som kan ha vävts i Finland. I Bohuslän använder man än idag ordet finskeväv, finsketäcke.

I Norge säger man flensväv, i Härjedalen opptagstäcke, eller spadatäcke (från spatha som betyder vävsvärd), i Södermanland tvelagsväv.

Allmän historia

De äldsta kända nordiska dubbelvävarna är fragment av en norsk bonad samt en bonad från Överhogdal, båda från 1100-talet. Ojämnheterna i dessa vävar visar att de är vävda med vävsvärd och vävstolen var följaktligen av en enklare konstruktion än dagens vävstol med slagbom.

Under medeltiden, 1500–talet, ”blomstrade” finnväven som blev en statussymbol och en av de viktigaste arterna i de högre ståndens textila hemslöjd och vasatidens förnämsta vävnadsslag. Tekniken förändrades under denna tid, tidigare hade man en tråd i mönsterbildningen, nu började man använda två trådar och fick en mera markant rät- och avigsida.

Vasatidens förnämsta bevarade bonader är Grödingetapeten och en bonad från Stora Råda i Värmland. Den senare är vävd i ull och lin. Mönsterdetaljerna är hämtade från olika håll och sammansatta i horisontella rader. De bohuslänska finnvävarna har stor likhet med täcket från Stora Råda.

Grödingebonaden är vävd i blått och vitt och helt i ull och är 170 cm bred med en söm på mitten. I bonadens bård finns drakar, alla i samma riktning och med den långa svansen lagd omkring nästa drake. Spegeln är indelad i rutor med gripar (fabeldjur i örngestalt med lejonklor), lejon och örnar omväxlande.

Fragment av dubbelvävar är kända från S:t Mårtens i Raumo i Finland och mönstren överensstämmer väl med Grödingebonaden, vilket påvisar släktskap, men om mönstret är finskt eller svenskt kan man endast gissa.

Två motiv från Grödingebonaden, gripen och lejonet, användes på frimärken som utkom 1971.

Efter 1500-talet, som var finnvävens glansperiod, förankras tekniken i en folklig miljö och lever sedan 1600-talet kvar i två områden i Sverige, Jämtland-Härjedalen och i Bohuslän.

Jämtlands finnvävar

De jämtländska finnvävarna är ofta utförda helt i ull och med två eller flera färger som ger ett rutigt eller randigt bottenskikt. Mönstren är placerade över hela ytan och består av bland annat hjärtan, stiliserade människo- och djurfigurer.
Bohuslänska
finnvävar

Genom färg, mönster och bårder, storlek och ändamål har de bohuslänska finsketäckena en enhetlig karaktär som kan härledas till 1500- och 1600-tal.

Det äldsta bevarade bohuslänska finnvävstäcket är från Tjörn, vävt 1751. Det finns nu på Bohusläns museum i Uddevalla.

I Bohuslän var det också främst i den borgerliga miljön som finnväven förekom under 1600-talet. Från 1700-talet är finnväv upptagen i bouppteckningar i bonde- och allmogemiljö. Finnväven var inte längre en handelsvara utan en vävnad som tillverkades i hemmen eller av lönvävare.

Material

Många bohuslänska finnvävar är vävda med ett vävlager i ull och ett i lin. Ullgarnet växfärgades och lingarnet var naturligt oblekt eller blekt. Täcken helt i ull är ofta vävda med färgat garn i båda vävlagren. I början av 1880-talet fick väverskorna tillgång till bomull och då kunde detta användas även i finnvävnader.

Materialet valdes med stor noggrannhet. Endast den bästa ullen och lin av högsta kvalitet användes och spinningen lämnades ibland till en duktig spinnerska på bygden för att få ett jämt och fint garn. Garnet tvinnades och ibland skickades ullgarnet till en färgare för att få ett så jämt färgat garn som möjligt. Det var viktigt att finnväven hade en vacker yta och ett vackert fall när den hängdes upp i stugan.

Mönsterformer

De allra tidigaste mönstren har inspirerats från persiska och bysantinska sidentyger från 700 – 1100-talen. Andra mönster, som i Grödingebonaden, kommer från Italien och 1500-talets mönsterböcker som har gett många motiv till dubbelvävar.

Den vanligaste utvecklingen har varit att enskilda motiv lösgjorts ur sitt sammanhang (ur sidentyger till exempel) och placerats i horisontella rader.

De bohuslänska täckena har ofta ett mittfält omgivet av en bård. Den äldsta typen av kantbård består av rutor och kors. Bården med Kristusmonogram, IHS, och törnekrona är ett motiv som har anor från 1500-talets mönsterböcker.

I mittfältet är mönsterfigurerna ordnade i rader och det finns ett flertal mönster som man anser som särpräglade för de bohuslänska finnvävarna. Mittpartiet kan också bestå av stiliserade ytmönster.

Dubbelörnen eller fläkta örnen har bysantinskt ursprung och vävs ofta i en åttkantig form med palmettranka, drakhuvud eller parställda tuppar, fåglar runt om.

Granatäpplemönstret med palmettblad förekommer i flera mönsterböcker från 1500-talet och även i siden- och sammetstyger från samma tid.

Mönstret med rosor och grenar ar av empirekaraktär och kallas i Bohuslän för sköldpaddemönster eller skalbagge och fjäderpinnar. De bohuslänska täckena har strikt uppdelad bård med geometriskt mönster, ofta med IHS, Kristus initialer och törnekrona.

Lejonet eller leoparden som också kallas draken, har förändrats i bearbetningen från ett bysantinskt sidentyg till den grövre finnvävstekniken och även i senare kopiering.

Tuppen är en kristen symbol för vaksamhet som vi finner på de flesta kyrktorn. I Bohuslän kallas den också för kock, ”kockatäcke”.

Hjorten är, i germansk mytologi, vägvisaren som visar dem som gått vilse tillbaka till rätta vägen. Hjorten symboliserar också längtan efter Gud.

Blåsaren kommer från medeltidens långsmala berättande bonader med bland annat ryttarefigurer i tät följde. Möjligen är ryttarna förridare för ett konungafölje. Den kallas ibland för Sankt Göran.

Den spelande haren kallas på Tjörn för kung David och harpa. Haren är symbol för de kristnas sökande efter saligheten.

Kronan var symbol för heder hos romare och greker. För de kristna var kronan symbol för segern över döden.

Urnan symbol för den heliga nattvarden, är ett renässansmönster liksom Livsträdet, vilket härstammar från den summeriska och assyriska konsten och därifrån har överförts till andra kulturreligioner. Livsträdet avbildas i otaliga former. Den som kommer i besittning av frukten eller saften från livsträdet har makt att föryngra det som är gammalt och att återkalla det utsläckta livet. Finsketäckena har initialer och årtal invävt. Ibland är det väverskans initialer eller namn och i ett bröllopstäcke är det brudparets initialer och årtal.

Fåvitska och visa jungfrur är ett bibliskt motiv som man finner i folkliga målningar från 1700- och 1800-talen. De kallas också för (Jesu) brudar och mamseller. De visa jungfrurna avbildas med krona och en symbol för ett ljus eller oljelampa och de fåvitska utan krona eller ljus.

I ett och samma täcke kan man finna mönsterbilder från många olika källor. Stjärnmönstren har orientaliskt ursprung. På den översta raden ser man visa jungfrur med symboler för sina tända ljus. De fåvitska jungfrurna ser man avbildade tillsammans med symboler för släckta ljus. De har kronor i detta täcke men det ska de inte ha eftersom de ska ha tappat dem i väntan på Jesus.