Följande text om rya är hämtad ur boken “Hemslöjd och Folkkonst i Bohuslän” av Kerstin Lychou och Warne Förlag AB 1996.

Kerstin Lychou arbetade som länshemslöjdskonsulent i Göteborgs och Bohus län 1970 – 1988 och ägnade därefter mycket tid till att dokumentera lokala slöjdföremål och tekniker. När boken kom ut var det första gången hemslöjden och folkkonsten i Bohuslän beskrevs i bokform. Boken finns tyvärr inte längre att köpa och författaren är avliden. Med tillstånd från Warnes förlag kan du härmed ta del av texten som skrivits om rya.

Ryatäcken

Flossavävnader

Flossa är ett sydsvenskt dialektord som ursprungligt betyder lugg eller löst hängande trådar på ett tyg. Det är ett samlingsord för vävnader med lugg, som till exempel rya, flossa, noppväv eller sammet.

Ordet rya är besläktat med ord som ragg och tyska ordet Rühe som betyder pälsverk. Det fornsvenska ordet ryia betyder lurvigt täcke, raggig, strävhårig. Luggen består som regel av hårdtvinnat ullgarn men även trasor eller annat material, som till exempel efsingar (vävrester) har använts.

I Bohuslän knyts nockorna, som bildar luggen, med en avpassad dubbelvikt tråd som ger avklippta ändar och öglor. Bottenväven är som regel vävd i rips, kypert eller rosengång, vävsätt där inslaget täcker varpen och ger en tät och stadig väv.

Flossavävnader har hittats i koptiska fynd och skrifter från 200 – 700-talen. En typ av flossavävnader fanns redan i det faraoniska Egypten, ca 2000 år f Kr – sängtäcken av linne. I Quedlingburg, Östtyskland, finns en flossavävnad från slutet av 1100-talet. De orientaliska mattorna började knytas under medeltiden. I Danmark har man funnit en mantel och mössa med sydd ryalugg från bronsåldern.

I Sverige har ryatäcken för sängutrustningen funnits sedan 1300- och 1400-talen bland annat i Vadstena kloster. Under 1500-talet är ryatäcken vanliga i bo- och inventarieuppteckningar. Mot slutet av 1600-talet försvinner slitryan ur bouppteckningarna och istället finner man prydnadsryor. Vadderade täcken och fjäderdynor ersätter slitryan som sängtäcke. Vid sekelskiftet 1800 – 1900 försvinner ryatäcket och ryan blir golvmatta.

Slitryor, bruksryor, prydnadsryor

Flossade täcken har använts, i sängen eller i båten, som täcke med luggen mot kroppen eller som dekorativt täcke på den uppbäddade sängen eller på väggen.

Slitryorna, bruksryorna, är en imitation av skinnfällen som tidigare användes främst som sängtäcke men också i vagnar, slädar och båtar.

Ryan motstår väta bättre än en skinnfäll och blir inte så stel och ohanterlig. Dessutom torkar den fortare. En rya i ullgarn värmer även när den är våt. Detta, samt att den förekom runt de nordiska kusterna, gör att man antar att ryan ”uppfanns” av kustbefolkningen för att användas i båtarna. Slitryor i båten, så kallade ”skötryor”, har använts i norra Bohuslän och i Norge fram till 1800-talets slut.

Slitryan vävdes ofta rutig eller enfärgad – möjligen med en enkel bård eller initialer inramade i en krans som markerade fot- och huvudända. Ryan användes med nocksidan mot kroppen för värmens skull. Den släta sidan blev rätsidan, skådesidan, där knutryggarnas rader var synliga. De flesta ryorna är vävda i två smalare våder och hopsydda på mitten.

Ryor förekom rikligt på slotten främst under vasatiden. De värderades högt vilket bekräftas av att ryor gavs som gåvor till bland annat personer med kungliga uppdrag.

Ölandsbönderna fick i början av 1500-talet rättigheter att sälja ryor till Tyskland och i gengäld förde de hem eftertraktade varor. Även kringvandrade knallar köpte upp och sålde bruksryor.

Prydnadsryor började utvecklas under 1600-talet när vadderade täcken ersatte slitryorna. Mönsterbildningen blev riklig och färgrik. Mycket tyder på att man inspirerats av märkdukarnas varierande mönster och andra broderimönster. Som regel vävdes ryorna med ett mittfält, en spegel och en kantbård omkring.