Den bundna rosengången har gamla fina traditioner att bygga på i vårt län. Man behöver bara sätta sig ner och bläddra i gamla Jämtar och andra skrifter för att konstatera det samt höra gamla berätta.

Redan så tidigt som på 1800-talet fick en bondkvinna från Ås pris i Stockholm för en fäll med bunden rosengäng. En tidning skrev: ”Rikast och festligast uppenbarade sig rosengångstäckena och de rent av praktfulla slädfällarna från Jämtland vilka utgjorde en av utställningens glanspunkter.

Urprungligen har det säkert varit en klar skillnad på både mönster och färgsammansättning, när det gäller de olika socknarna. Och säkert har man kunnat säga från vilken socken slädar och vagnar kom, när man möttes vid storhelger och marknader och såg fällarna med sina fina fälltäcken. Det gav förvisso en känsla av samhörighet, att man höll på familjens traditioner.

Man anser, att gränserna mer och mer suddades ut ju längre fram i tiden man kommer. Det är ytterst svårt att få fram, hur ”traktens typiska täcken en gång såg ut”. Det borde vara en nog så viktig sak att veta, ty säkerligen kan man i någon mån avläsa ”de olika socknarnas kynnen och smak”.

Det skulle vara av stort intresse att helt vetenskapligt få gå igenom museets förnämliga fälltäckesamling och ordna den systematiskt sockenvis efter färger och mönster så långt det går. Det har gjorts en gång, men samlingarna har ju utökats sedan dess.

Till fällarnas täcken har ju använts flera slag av vävnadstekniker. Men i detta sammanhang gäller vad man enligt hävderna kallar för ”fälltäckeväv”, det som vävböckerna kallar för bunden rosengång. I Härjedalen brukar man benämningen ”husväv” eller ”storhusväv”.

Tekniken är i och för sig inte alltför svår. Skaften kan variera från 3-4-5-6 och man kan dessutom variera mönstren.