De svenska fjällen omges av stora barrskogar. På högre höjd får de ett allt större inslag av björk innan det övergår till kalfjäll. Gränsen där fjällbjörken inte klarar att växa längre, ungefär 800 meter över havet, går den så kallade trädgränsen, eller skogsgränsen. Det är ingen statisk gräns utan påverkas bland annat av klimatet. Under den värmetid som följde efter senaste istiden räknar man med att skogsgränsen låg 200 meter högre än den gör idag. Skogsgränsen har också påverkats av människan genom exempelvis djurhållning och avverkning.

Fjällbjörkskogen

Fjällbjörkskog anses vara den äldsta skogstypen i Skandinavien och är också lite unik för vår del av världen. Då den behöver närhet till havet finns den förutom här i Skandinavien även på Island, i Skottland och på Kamchatka.

I området närmast kalfjället finns ett bälte med fjällbjörkskog. Bältet varierar kraftigt i bredd. På östra sidan av den svenska fjällkedjan är klimatet som varmast. Där stäcker sig fjällbjörkskogen ibland bara över ett tiotal höjdmeter, eller växer uppblandad med barrskogen ända upp till kalfjällsgränsen. I de västligaste fjällen, där klimatet är kallare kan björkskogsbältet gå flera hundra höjdmeter högre än barrskogen. Längst i norr, mellan Karesuando och Torneträsk, finns den största sammanhängande björkskogen i vårt land, och täcker mer än tusen kvadratkilometer.

Fjällbjörkskogen domineras av små och knotiga s.k. fjällbjörkar, som inte är någon egen art utan en underart till glasbjörken, men innehåller även asp, rönn, hägg, gråal, sälg och andra videarter. I områden som är relativt snöskyddade, blir skogen enstammig och föryngring sker med frön. I snörika skogar är det däremot vanligt med flerstammiga björkar. Från en rot kommer flera stammar i alla åldersstadier och resultatet blir mer busklikt.

Fjällbarrskogen

Längs med fjällens kant hittar vi den fjällnära barrskogen. Landskapet här är ofta otillgängligt och därför olämpligt för skogsbruk. Därför är det längs med fjällens kant som man finner vårt lands sista stora urskogsområden. Granar med en ålder på 300 år och 400-600 år för tall är inte ovanligt.

I fjällbarrskog dominerar vanligtvis tall över gran, som i Dala- och Härjedalsfjällen samt i Kirunafjällen. Dessa tallar växer långsammare och når högre ålder än de vanligen gör i sydligare skogar. Att de därför blir så tätvuxna är anledningen till det närmast mytologiska begreppet ”norrlandsfuru”. Dock har undersökningar visat att furu från t.ex. småländska höglandet är mer fullt av naturliga fungicider, alltså mer motståndskraftiga mot röta, på grund av att det mildare klimatet kräver hårdare motstånd mot svampsporer. 

Barrskogens sammansättning varierar dock mellan olika delar av fjällkedjan beroende på klimatet och näringstillgången i berggrunden och jordmånen. I vissa områden dominerar granen, såsom i Jämtland och södra Lappland.