Med sumpskog menas skog som växer på blöt eller fuktig mark. Ett annat ord som skulle kunna användas är våtmarksskog. De vanligast träden i sumpskogen är gran, tall, al och björk. De växer var för sig, som i alkärr eller gransumpskogar eller blandade tillsammans. En sumpskog kan vara en liten del av ett större skogsområde. Sumpskogen är fuktig, tät och nästan djungellik och kallas därför ibland för våra svenska regnskogar.

De fuktiga skogarna drabbas mycket sällan av skogsbränder. De är också besvärliga att avverka och därför kan man på många ställen än i dag hitta naturskogsinslag. Men människans framfart har under årens lopp minskat de orörda sumpskogarna. De som finns kvar ska man vara mycket rädd om. Deras blandning av gamla och nya, levande och döda träd skapar förutsättningar för många arter av både djur och växter att överleva.

Lövdominerade sumpskogar har ofta uppstått på mark som tidigare hållits öppen genom odlingar, slåtter eller bete. De kan också ha varit gammal sjömark som torrlagts p.g.a. landhöjning eller sjösänkning. Klibbalen dominerar de flesta av dessa sumpskogar kompletterad av hägg, sälg, rönn, vide och brakved. Glasbjörken dominerar de lite magrare markerna.

Grandominerade sumpskogar har i södra Sverige uppkommit på liknande sätt som lövsumpskogarna, genom människors påverkan. I norra Sverige finns dock sumpgranbestånd som är relativt opåverkade. Dessa områden är mycket värdefulla ur naturvårdssynpunkt.

För slöjdaren är sumpskogen intressant framför allt för att det finns ett stort utbud av trädslag i olika dimensioner. Den ger oss också möjlighet att hitta krokvuxna träd i önskade former och variationer.

Kallas också fuktlövskog, och består som man hör av lövträd på våtmark. Oftast domineras dessa av björk, al och sälg och har ofta rikligt med död ved och därmed också hög biologisk mångfald. Om det är al som dominerar brukar man prata om alsumpskogar.